Jag dör lite
Jag har känt ett tag att det är dags för mig att coola ned lite grann. Igår gjorde vi skrivdelen av nationella provet i svenska. Innan provet pratade jag med Jeanette om anledningar att vara nervös, och jag hörde mig själv säga "det värsta som kan hända är att man får lägsta MVG-nivån". Hur sjukt är det inte egentligen att tänka så?
Ända sen jag var liten har jag haft ett behov av att nå en viss topp på allting jag ger mig in på, har jag inte möjlighet att göra det ger jag hellre upp. Detta nekade jag länge, men efter min omstart vid programbytet i år har jag varit tvungen att erkänna det för mig själv; jag är inte nöjd om jag inte får allra bästa resultat.
Detta har lett till att jag blivit aningen stressad i de flesta sammanhang där det handlar om att prestera. Vid de senaste tre proven jag har gjort har jag vid vardera prov gjort ett major misstag som sänkt hela resultatet. Jag har lyckats med stordåd från att missa att nämna överkategorier inom inlärningspsykologi till att i stress förutsätta att ett överskott elektroner ger en atom plusladdning - och använt denna information som grund till svaren på resten av provfrågorna. På högskoleprovet skrev jag i fel spalt för att jag inte lyssnade ordentligt, vilket gjorde att ett delprov inte kunde räknas till resultatet.
Efter att ha skrivit ett prov som på grund av en miss sänkt resultatet med minus två bokstäver tog min psykologilärare in mig i ett grupprum. Hon hade sett mig faila på högskoleprovet och hade tydligen pratat med mina andra lärare, och ville nu få mig att inse att jag inte kan fortsätta som jag gör. Det var nog då det gick upp för mig exakt hur jag håller på.
Jag skriver nu detta inlägg för att meddela att jag nu ger upp mitt liv här i väst för att söka mig till ett buddhistiskt tempel i Thailand, där jag kommer att leva from now on. Nej, jag skriver för att berätta att mitt högskoleprovsresultat kändes som en bomb i min mage och att jag tycker att jag är dålig för att jag inte är bättre än medel, och att jag inte är förmögen förmåga att ändra mitt sätt att leva och se saker. För att jag är sämst i hjärnan och borde gå någon kurs i hur man överlever VG.
Bajs.
Ända sen jag var liten har jag haft ett behov av att nå en viss topp på allting jag ger mig in på, har jag inte möjlighet att göra det ger jag hellre upp. Detta nekade jag länge, men efter min omstart vid programbytet i år har jag varit tvungen att erkänna det för mig själv; jag är inte nöjd om jag inte får allra bästa resultat.
Detta har lett till att jag blivit aningen stressad i de flesta sammanhang där det handlar om att prestera. Vid de senaste tre proven jag har gjort har jag vid vardera prov gjort ett major misstag som sänkt hela resultatet. Jag har lyckats med stordåd från att missa att nämna överkategorier inom inlärningspsykologi till att i stress förutsätta att ett överskott elektroner ger en atom plusladdning - och använt denna information som grund till svaren på resten av provfrågorna. På högskoleprovet skrev jag i fel spalt för att jag inte lyssnade ordentligt, vilket gjorde att ett delprov inte kunde räknas till resultatet.
Efter att ha skrivit ett prov som på grund av en miss sänkt resultatet med minus två bokstäver tog min psykologilärare in mig i ett grupprum. Hon hade sett mig faila på högskoleprovet och hade tydligen pratat med mina andra lärare, och ville nu få mig att inse att jag inte kan fortsätta som jag gör. Det var nog då det gick upp för mig exakt hur jag håller på.
Jag skriver nu detta inlägg för att meddela att jag nu ger upp mitt liv här i väst för att söka mig till ett buddhistiskt tempel i Thailand, där jag kommer att leva from now on. Nej, jag skriver för att berätta att mitt högskoleprovsresultat kändes som en bomb i min mage och att jag tycker att jag är dålig för att jag inte är bättre än medel, och att jag inte är förmögen förmåga att ändra mitt sätt att leva och se saker. För att jag är sämst i hjärnan och borde gå någon kurs i hur man överlever VG.
Bajs.
Svar
Trackback
