här bloggar julia.

Så hittar man glasögonen efter två månaders lidelsefull saknad. I sängen, bakom madrassen vid huvudgaveln - det var ett ögonblick av fullständig glädje, med en känsla av att återigen vara komplett.

Så lämnar man glasögonen hemma då man går till skolan för att fodralet är på flykt och för att man inte vill ha dem repade. Går hemifrån trygg och lycklig.

Så får man ett sms från sin far tio minuter senare.

Det finns människor som kan vifta på öronen. Andra kan suga in sina näsborrar så att de blir smala springor. En del kan busvissla, andra kan lägga handflatorna mot golvet ståendes med raka ben. Det finns människor som kan lyfta på bara ena ögonbrynet. Dedär sakerna som man börjar snacka om ibland, detdär som vissa kan med lätthet samtidigt som det verkar helt omöjligt för andra.

Min kompis Jeanette kan slicka sig själv på näsan. Detta har jag alltid i smyg avundats lite åt, men aldrig så mycket som idag när jag cyklandes i ösregn märkte att allt vatten som träffade min panna och hårbotten leddes ned till min nästipp, varifrån det bildade en stråle som kittlades så ENORMT mycket att jag höll på att cykla in i alla förbipasserande.

För övrigt var idag också första gången i mitt liv som jag kände mig tvungen att skrapa ur vattnet ur mina ögonbryn.

 

Jag förstår inte hur jag utöver alla läxor och extrakurser jag ska göra på egen hand ska orka hålla mig fräsch nu i trean. Därför har jag avsagt mig min kvinnlighet och planerar att gå ful till skolan alla dagar dethär året.

Förresten så var det ju för några år sedan en himla massa diskussioner om skoluniformer för svenska skolungdomar. Om någon sådan skulle komma upp i min skola vet jag nu vilken dräkt jag skulle föreslå!

För övrigt ser hösten bra ut.

Helgen: Tjejmission på fredag, ledig på lördag, Eriks artonårsdag på söndag, middag med honom och hans mor? Nästa vecka: Psykologiinlämning, geografiprov September: Bryssel Oktober: Håkans nya album kommer ut. November: Håkan Hellström spelar på Hovet. Första delen av Harry Potter and the Deathly Hallows kommer ut. Behöver jag säga mer?

Man lär sig något om sig själv varje dag. Idag har jag insett att jag beundrar Blondinbella. Hon verkar alltid ha sån kontroll, och hon är målmedveten och driftig. Så som jag skulle vilja vara. Jag har lärt mig mera. Helsingborg ligger i Sverige och inte i Finland. Helsingör ligger i Danmark och inte i Norge. Helsingfors ligger i Finland och inte i Sverige.

Det har jag lärt mig idag.

Jag vet också att jag gillar att anteckna på en ren sida i ett nytt block, jag älskar den perfekta vinkeln på den perfekt avtrubbade pennudden. Jag älskar när tangentbordet får smattra när jag vet vad jag ska skriva och jag älskar att jag har läxor.

Det har jag lärt mig denhär veckan.

Såhär mitt i en svenskalektion där inget blir gjort och inget heller måste göras känner jag att jag har tid att dela med mig av min favoritlyssning - någonsin - från tjuvlyssnat.

http://www.tjuvlyssnat.se/index.php?s=christer+sj%C3%B6gren

 

Winnerbäck ba faller jag för gång på gång på gång

Jag kom precis hem från skolan efter cirka fem timmars intensiv projektarbetesplanering. Efter två år på estetprogrammet är jag inte van att tänka så mycket i sträck och hjärnan känns helt utslagen, något som lät sig märkas alldeles nyss då jag satt och bläddrade i Nynäsposten medan tankarna svävade i fundering på vad jag ska äta till mellanmål, och jag plötsligt stannar upp på en sida med en artikel om Mumintrollet med den beslutsamma och inte det minsta ifrågasatta tanken "jag är sugen på att äta Mumintrollet"

För övrigt så hade jag i natt en ovanligt verklig dröm om att jag tog bort en skena som jag i drömmen haft på  hela höger ben, och nu under dagen har jag ett irriterande typ klickande i höften på det benet.

Idag var min första dag på samhällsprogrammet. Idag var även dagen då jag fick min första läxa på samhällsprogrammet. I morgon är min andra dag på samhällsprogrammet och också dagen då denna inlämning ska vara inne, det är också av ett sammanträffande dagen då vi ska ha bestämt och skrivit ned en oåterkallelig idéskiss för det stora projektarbete som ska göras i år. Därför har jag, Olivia och Jeanette spenderat eftermiddagen på café diskuterandes olika idéer och slutligen också formulerandes våran frågeställning, vårt syfte, vilka ämnen vi rör, vad vi redan vet, vad vi vill ta reda på och i princip hela anledningen till att vi tycker att vårat ämne känns intressant och relevant.

Hårdkörning! Men jag är med. Jag är på.

Jag har hört att bloggare brukar lägga upp fina bilder på sig själva för att få läsare. Jag tänkte försöka mig på den.

Varsågoda, här är min favoritbild föreställandes mig själv för tillfället.

Jag har varit vaken i två timmar men Erik sover fortfarande.

Detta är något mycket ovanligt och mycket viktigt att berätta.

Då det är en ganska omtyckt och med det relativt ofta spelad låt, speciellt här i hushållet, har jag konfronterats med den ända sedan jag var liten. Jag har alltid tänkt att den är "bra". Alla gillar ju den. Trots detta har min åsikt den senaste tiden långsamt börjat vända, eller så har jag kommit till insikt om något som länge legat dolt djupt inne. Nu är jag redo att erkänna det.

Jag hatar Time after time. Jag tycker att melodin i versen verkligen är dålig och att refrängen som ska vara så storslagen om man ser till texten alltid sjungs brådskande och utan känsla. Cyndi Lauper sjunger som en tant och köraren har störig röst.

Borde man känna såhär? Är det något fel på mig?

Idag regnade det. Utan hejd och utan paus. Kommentarer om detta regn skrivna av Nynäshamnsbosatta vänner fyllde startsidan på Facebook. Jag har nog inte sett så mycket regn de senaste fem åren.

Nu ska jag få till lite parallellt med detta för att ge er en lite bredare bild av min dag i helhet.

Idag har jag jobbat i gästhamnen mellan tolv och åtta. Att jobba i gästhamnen innebär att man går ute på bryggorna. Utomhus. I åtta timmar.

Jag fryser. Mina fötter är fortfarnde skrynkliga.

Det finns bilder som blir roligare ju längre man kollar på dom.

Jag är otroligt trött nuförtiden. Jag har inte känt mig utsövd på ett halvår och jag förstår inte ens att jag går upp på morgonen, allt jag strävar efter under dagen är att hitta riktigt bra tillfällen att få sova. Detta påverkar främst det sociala livet, då sova i grupp är en umgängesform som jag tycker att alltför få anammat.

Detta är ett problem jag i dessa dar lever med.

Ett annat är det faktum att min blogg tråkig, jag önskar att jag hade lyckats komma på hur webbkameran på denhär datorn fungerar. Då hade jag tagit en bild på mig själv där jag ser trött ut (en bild av mig själv alltså) och lagt in för att understryka texten ovan. Synd.

Min laptop är sönder igen, den klagar på att den inte får någon kontakt med minnet. Trots att jag mycket väl känner igen mig i min laptops situation känner jag mig en aning sårad över det brutala sätt min vän övergav mig. Jag använder mig nu av pappas minilaptop, en mindre, färglösare och osmartare uppföljare på en oersättlig vän och älskare. Tankarna om att finna en mer vettig efterträdare åt den på äldre dagar allt mindre trofasta Dell Inspiron har aldrig känts så relevanta.

Inlägget igår om att ta hustrumisshandel till nya nivåer var förresten inte grundat på riktigt så allvarliga omständigheter som det kunde verka, jag och Erik hade TVspel och filmkväll och började brottas på mattan. Erik har vid tidigare tillfälle berättat för mig att vid närstrid spelar kroppsmassa den största rollen. Jag började efter några minuters envisa försök att komma ur min plats som sittplats förstå att det kan ha legat något i det. Hursomhelst tyckte jag mig efter en liten stund se en utväg ur mitt enorma underläge och gjorde en serie graciösa rörelser. Vad jag inte märkte var att min pojkväns läpp stod i vägen för mitt knäs framfart.

Det blev en liten fläskis där.

Jaja sova kanse.

Erik ägde mig på Super smash bros så jag tänkte visa vem som är kungen på fight IRL.

Jag råkade visst knäa Erik i ansiktet.

Nu är han och fotar åkomman med mobilkameran för att kunna visa upp för sina väninnor när jag släppt ut honom ur buren och lossat fotbojan.

Jag kan känna såhär: Livet skulle vara så mycket simplare om det bara handlade om en enda grej, och den grejen vad jag. Allt fokus skulle ligga på mig och på att jag fick tillräckligt mycket sömn, att jag fick i mig vitaminer, att jag fick min träning, gjorde mina läxor, nådde mina mål, fick mina skratt, stunder av JD-tänkande och att allt annat var totalt irrelevant och onödigt att ägna tankar åt.

Annars skulle man kanske kunna skapa någon slags blandning av det och verkligheten.

Det är tisdag. Jag har passat valp från åtta till tre, vilket i princip innebär att jag inte kan lämna huset. Trots detta kände jag en viss tröst i situationen då jag pratat med min herreman, vilken hade sagt att han kanske kunde komma över på morgonen och kanske även följa med till stan senare på eftermiddagen.

Efter ett antal sms, några samtal med "abonnenten du söker kan inte nås för tillfället"-damen, dessa utförda inom en tidsram på tre och en halv timme, börjar jag misstänka något i stil med en tidig, tragisk död när en av hans vänner glatt berättar för mig att han antagligen sitter och spelar wow eller gjort det i natt och då sover nu.

Dags att börja leta efter en ny pojkvän?