här bloggar julia.

Då var mina 105 arbetstimmar avklarade. Jag räknade idag ut att min lön kommer att ligga på strax under åtta tusen, och då är det bara att börja fundera på vilka punkter på gårdagens lista som känns mest nödvändiga.

Jag vet inte riktigt vad jag ska göra nu. Jag tänker på något som dom säger i Scrubs, budskapet på Lavernes begravning (RIP Laverne), att man varje dag, oavsett hur stressigt det är eller hur upptagen man är, ska ta tjugo minuter bara åt sig själv. Jag har nog inte haft dom tjugo minuterna idag och jag funderar intensivt på hur de ska spenderas. De två alternativen jag väger mellan är att sova eller att träna. Alternativt kolla på minilaptopz (haha jag vill inte rätta stavningen), kameror, förvaringsmöbler och kläder på internet.

Har någon sett mina glasögon förresten? Dom är bortttttta.

I början av sommaren sitter man alltid med en massa planer, saker man ska göra, saker som ska hända, mål man ska uppnå. Idag, eller i natt, börjar augusti. Månaden där sommaren och friheten får ett abrupt slut och övergår i vardag och sedan, med en mer långsam men minst lika plågsam förvandling, i höst.

Och vad ska jag skriva, "inget blev som det blev, sommaren gick för fort"?

Nejförtusan!

Nu är det dags att börja sätta upp mål för hösten! (Eller snarare börja skissa på en överlevnadstaktik kanske) Då planering inför sommaren innefattar att fånga sådant som hör årstiden till kan man säga att planering inför nästkommande årstid snarare handlar om att undvika aktiviteter som hör årstiden till (deppa, deppa och... Deppa) Detta görs helst på materiella vis.

Så.

För att överleva hösten behöver jag:
- En varm, gigantisk, ofashionabel jacka modell längre att gömma sig i när kylan sätter tänderna i en och äter upp en långsamt när man väntar på bussen
- Hitta min mössa eller köpa en ny, ännu finare och mysigare att matcha med min ofashionabla jacka
- En minilaptop att ha med i skolväskan för att kunna hålla bättre koll och kunna anteckna effektivare och med mer varaktigt resultat
- Nya jeans, nya linnen och en riktigt fin varm tröja, av kvalitet denhär gången så att det inte bleks ur vid första tvätten och går sönder vid första slitning
- Mer förvaringsutrymmen i mitt rum så att jag för en första gång i mitt liv lyckas skapa någon slags ordning och sedan hålla den
- En fin kamera. För att jag aldrig i mitt liv ägt någon. Typ.
- Bra ljudanläggning i mitt rum så att man kan sätta på lugn mysig musik när det är höststorm ute
- Ny jättefin taklampa att matcha med situationen ovan

I ett ögonblick självcentrering (ett ögonblick som för övrigt haft många bröder och systrar) började jag kolla på mina gamla inlägg i estetbloggen. Under denna kolla hittade jag Luke ovan. Jag kom även en insikt närmre fullständig klokhet, en angående mina för något år sedan skrivna milslånga blogginlägg. Klart jag garvade åt mig själv nu när jag läste dom för att jag är ju så rolig, men avsaknaden av kommentarer, fans och grova sponsringar av blogg osv sade mig att det finns en viss chans att det bara är jag som uppskattar inläggen på detta sätt.

Kanske därför jag slutade skriva dom och började med de inlägg som inte är stort längre än sina rubriker. Hehe.

Jag städar, men det är okej för jag upplever situationen för övrigt ungefär som jag föreställt mig att goda situationer i framtiden skulle upplevas när jag gjorde om i mitt rum i höstas. Utöver det har jag haft en såndär dag som man vill klona och applicera in vid flera tomma datum inom den närmare framtiden.

Så det är helt okej.

Det regnar och åskar. Något viner utanför mitt fönster. Gardinerna fladdrar. Det var någon som sade att hösten var på väg men jag vägrar tro på det.

I stället för att känna igen vindarna som likadana vindar som tar av löven från våra ekar i mitten av oktober tänker jag tänka på långa sandstränder med vindar från havet och pirer och strandgräs och långa dagar och jag tänker göra det till denhär låten.

 

Men när jag ser dethär gråter jag från början till slut för att det är så fint.

hej jag heter mia och jag gillar julia jättemycket. :) puss

Jag kom precis hem från att ha övningskört. Efter två år med tillstånd att köra kändes det som att det var dags att faktiskt börja göra det, och nu har jag kört tre gånger denhär veckan. Jag är väldigt bra på att köra. Nedan kommer ett utdrag ur en konversation från bilen för att understryka detta påstående.

Jag: Jag förstår inte att du vågar sitta i denhär bilden, mamma.
Mamma: Det gör inte jag heller ...

(Skämt åsido är jag en grym bilförare. Jag cruisar runt i staden i fyrtio kilometer i timmen och känner mig som en kung. Om ni är ute på promenad och plötsligt ser en bil som växlas väldigt bra så är det jag)

Ni kanske undrar varför jag lagt in en bild på en pudel. Den ska stå för att jag permanentade håret idag. Det blev som pudelpäls. Fluffigt. Inte lockigt men heller inte rakt, jag tror att det har att göra med att det var så slitet. Jättefint på pudlar. Mindre fint på mig. MEEEEN det är kul med lite omväxling.

Jag ligger i sängen och har det lite allmänt mys med valpen vid fötterna, lugnt sysselsatt med ett tuggben. Plötsligt byts det dova tuggandet ut mot det mer sträva ljudet av papper som rivs sönder. I valpens mun finner jag ett hopvikt A4 som i utvecklat tillstånd visar upp ett nu mer svårläsligt betyg från Nationella proven i Engelska B.

Hon kände nog att jag inte var nöjd med resultatet.

Det gjorde jag. Ingen fick lösenordet. Somliga hade säkert lätt kunnat lista ut det, (det var samma användarnamn som lösenord och ordet innehöll fyra bokstäver) men jag antar att ingen gjorde sig besväret. (Jag själv hade enbart gjort det suktad av triumfen i att knäcka koden)

Jag ska erkänna en sak. Jag tycker att det är ganska jobbigt att blogga. Jag har alltid haft en blogg, hur någon över huvud taget egentligen kan finna intresse i att läsa det jag skriver har emellertid alltid fascinerat mig. Jag låter ju som ett schitzofreniskt psykfall när jag skriver - något jag visserligen inte stämplar som dåligt - just eftersom att jag skriver just som jag känner för. De gånger jag skriver utan versaler, eller helt och hållet använder mig av dem, då jag struntar i kommatecken, då jag skriver otroligt långa meningar - det är inte slarv, det är inte psykiska rubbningar, det är för att jag känner för det.

I vilket fall som helst så har det senaste halvåret varit en ganska jobbig period för mig. Jag vet inte varför jag skriver det här men kanske kan det förklara något för någon någonstans. I en av de viktigaste utvecklingsperioderna i mitt liv försvann någon som alltid funnits där med stöd och glädje och en viftande svans, något som jag trängde undan och trodde att jag klarade mig upprätt genom. Jag kanske grät vid fem tillfällen och hon hade varit en av mina bästa vänner i över nio år.

Jag orkade inte med skolan, orkade inte med mycket, var inte engagerad i något annat än i att träna och att få det att kännas som att allting var bra. I mitt huvud mådde jag jättebra, men allt jag tänkt och planerat rasade av mitt planeringsfria sätt att tänka.

Lite sammanfattat.

Nu fattar jag tyglarna igen. Den bästa vännen jag någonsin haft på andra sidan Atlanten kommer hem om två dagar. Jag känner stor motivation till att göra det bästa av denhär sommaren och livet som kommer efter den. Till hösten sitter jag upp igen, dock på en annan häst. Det bestämdes idag. Jag hoppas att ni alla förstår.

Någonstans i min hjärna tänker jag att dethär var just anledningen till att jag lösenordsskyddade min blogg, och till att den alltid borde vara i det tillståndet - kryptiska texter om hur det går i någons liv känns ju aldrig särskilt peppande. Vad vill de få ut, uppmärksamhet? I mitt fall, just nu, gissa vad jag kommer säga? Jag kände för det. Jag vet inte om jag kommer få ut något av det och jag vet inte om jag känt någon slags skyldighet att förklara varför jag varit som jag varit och varför det kommer att bli som det ska bli, i så fall spelade det kanske in.

Jag kanske ska börja blogga mer vettigt, för min egen skull? Kanske. Men då kanske jag lösenordsskyddar igen så att jag slipper skämmas.

Fernando

Jag har hört att folk använder bloggar för att visa upp sina konstnärliga sidor och lägga in fina foton, (kan de inte ta själva lägger de in sådana som andra duktiga fotografer tagit. Smart!) snygga outfits och listor representerandes sin musiksmak.

Skitsnack säger jag. Innerst inne är vi alla klädda som mig.

Jag har en nio veckors valp bredvid mig i sängen vi gillar varandra. Det är i alla fall bra.

Jag ligger otroligt bekvämt nedbäddad i min säng med en åtta veckors hundvalp sussandes vid min sida. Det är tänt i mitt rum och jag har öppet fönster. Snart kommer mitt rum att vara fullt av myggor. Att stänga fönstret är en het idé... Jag måste stänga fönstret. Jag ligger skönt. Jätteskönt. Och jag har sommarlov. Jag måste ingenting.

:)

Jag är trött, rent allmänt. Lite borta i huvudet. Nu ska jag se på Scrubs. Selma med.

Efter några dagars tänkande har jag kommit underfund med hur otroligt lyckligt lottad jag är. Jag bor i ett fint hus med fin solig grön tomt i en fin stad vid vattnet med en massa klippor och bryggor och havsbris med två vackra föräldrar som skojar och trivs med varandra som gör allt för mig och vill hjälpa mig att hitta rätt väg i livet, offrar för mig och vill helst av allt i livet se mig nöjd. Jag har en otroligt intelligent storasyster som är det bästa föredömet i världen, som är SNYGG och stark och står upp för sig själv och vad hon tycker är rätt, som är rolig och påhittig och som också gillar idén att fotografera porträtt med en näsa i förgrunden, som gått igenom tonår precis som jag och som pratar med mig och hjälper mig och förstår mig. Jag har vänner som stått ut med mig sen barndomen och som känner mig utan och innan, som kan trakassera mig utan att mena illa, diskutera ämnen som för oss är viktigast i världen fastän de för andra tycks fullkomligt irrelevanta och som kan ge mig råd utefter vad de vet att jag vill och skulle må bra av. Jag har en pålle som visserligen inte är min men som jag får sköta om och rida och tycka om hur mycket jag vill. Ikväll ska vi hämta en alldeles ny liten hundvalp som jag ska krama och sköta om och älska i sommar och varje sommar och årstid i hela hennes liv. Jag har fått jobb tillsammans med några av mina absolut bästa kompisar med något av det vi gillar bäst och tillsammans ska vi göra arbetet skitroligt. Till råge får jag somna bredvid världens snyggaste smartaste vettigaste snällaste busigaste gulligaste roligaste sjukaste bästa kille om kvällen, som får mig att skratta när jag är ledsen och som är ärlig med mig vare sig jag gör rätt eller fel, som hjälper mig och stöttar mig och gör totalt meningslösa saker med mig.

Jag har allt. Faktiskt.

Alla är så dåliga nuförtiden.

Folk som får systemkameror är dåliga. På att fota. De har ju bara köpt en kamera. För pengar. Och så tror dom att dom är bra. På att fota.
Såna som köper dyra gitarrer är dåliga. Dom spelar ju inte SÅÅÅ bra. Alla som är bättre förtjänar ju gitarren mer.
Om det är någon som är bra på något är det alldeles säkert något lurt bakom det. En lärare som favoriserat massa kanske. Eller föräldrar som lagt ned en förmögenhet på det hela. Orättvist. Alla hade ju kunnat bli så bra med dom förutsättningarna. Eller så har dom helt enkelt inget liv. Så är det nog.
Är man snygg så tror man för mycket.
Folk som köper kläder på second hand och gillar indiemusik är posers. Såklart. Dom gör ju bara som alla andra.
Esteter är inte musikaliska. Naturare är faktiskt osmarta ibland.

Alla är dåliga. Vad låg standard allt har fått.