Blabblabbla
Då en Nynäshamnare lyckats knipa en av de åtråvärda platserna i programmet bestämde jag mig för att ta en titt på tv6s uppladdning inför årets Paradise Hotel.
Självklart tilltalar ett sånthär program många. Och självklart är det också ett program som många älskar att hata. Snygga människor som tänker som apor, beter sig som svin och ligger som kaniner. What's not to like? Här finns något för alla. Det är ju hemskt mycket moral i det hela också då man bevisar det Disneyfilmerna failade med att bevisa när vi var små - bara för att man är snygg är man inte god eller intelligent.
Hursomhelst är det hela ett mycket lyckat koncept, dethär är ett av de populäraste TVprogrammen i Sverige. Förundrad kan man bli för mindre.
Från det ena till det andra. När vi var på studiebesök på EUparlamentet och träffade de som har inflytande i europaparlamentet blev jag chockad. Jag hade föreställt mig gråhåriga, makthungriga Görantyper som talar som politiker - oklart, skeptiskt och med inställningen att det ligger problem och spärrar i allt. Människorna vi träffade var en motsats. Karismatiskt berättade de med livligt engagemang om att påverka världen och att allt stort har en början. Att allt är möjligt. De ville uppmuntra oss att ta chansen att göra en påverkan för en bättre värld. Engagerade, engagerANDE. Och de var inte gråklädda och långrandiga människor som nöjt åt fina middagar på toppen och betraktade all makt de fått, de var helt vanliga människor vars engagemang lett dem till en chans att påverka sådant som de tycker är tillräckligt viktigt för att lägga ned 70 timmar i veckan på.
Det är skillnad på människor och människor.
Och i stället för att ägna energi på att klaga på hotellet, hur fula belgare är och hur mycket mina fötter värkte (vilket genom resan var de tre största samtalsämnena bland andra) gick jag runt i någon slags förlängd ahaaaa-känsla och undrade varför folk in general vet så lite om EU och vad de håller på med. Varför det inte finns ett större intresse. Varför media prioriterar Anna Books viktnedgångar och vad Laila Bagge sagt i direktsändning framför att informera om beslut rörande gift i mat, plågsamma mord på djur eller eventuellt nämna att ett av världens största länder ska ställas inför EUdomstolen för brott mot grundläggande mänskliga rättigheter. Varför man i stället för att på TV visa människor som faktiskt gör något viktigt för världen väljer att visa nakna tjejer med under livstiden mer intaget i brösten än i hjärnan.
Antagligen kan det ha ett samband med att mina medresenärer hellre pratade om fula belgare och värkande fötter, att de hellre hade legat hemma i sängen och läst skvallertidningar än att besöka EU. Tillgång och efterfrågan.
Och det är inte utan lite oro jag kan konstatera att människor som faktiskt är på väg ut i vuxenlivet är mer intresserade av vem som ligger med vem på ett hotell i Colombia än på hur styret ser ut på institutioner som påverkar över femhundra miljoner människoliv.
Man lär sig något varje dag men dethär var verkligen en stor insikt för mig. Jaja. Mat nu.
Självklart tilltalar ett sånthär program många. Och självklart är det också ett program som många älskar att hata. Snygga människor som tänker som apor, beter sig som svin och ligger som kaniner. What's not to like? Här finns något för alla. Det är ju hemskt mycket moral i det hela också då man bevisar det Disneyfilmerna failade med att bevisa när vi var små - bara för att man är snygg är man inte god eller intelligent.
Hursomhelst är det hela ett mycket lyckat koncept, dethär är ett av de populäraste TVprogrammen i Sverige. Förundrad kan man bli för mindre.
Från det ena till det andra. När vi var på studiebesök på EUparlamentet och träffade de som har inflytande i europaparlamentet blev jag chockad. Jag hade föreställt mig gråhåriga, makthungriga Görantyper som talar som politiker - oklart, skeptiskt och med inställningen att det ligger problem och spärrar i allt. Människorna vi träffade var en motsats. Karismatiskt berättade de med livligt engagemang om att påverka världen och att allt stort har en början. Att allt är möjligt. De ville uppmuntra oss att ta chansen att göra en påverkan för en bättre värld. Engagerade, engagerANDE. Och de var inte gråklädda och långrandiga människor som nöjt åt fina middagar på toppen och betraktade all makt de fått, de var helt vanliga människor vars engagemang lett dem till en chans att påverka sådant som de tycker är tillräckligt viktigt för att lägga ned 70 timmar i veckan på.
Det är skillnad på människor och människor.
Och i stället för att ägna energi på att klaga på hotellet, hur fula belgare är och hur mycket mina fötter värkte (vilket genom resan var de tre största samtalsämnena bland andra) gick jag runt i någon slags förlängd ahaaaa-känsla och undrade varför folk in general vet så lite om EU och vad de håller på med. Varför det inte finns ett större intresse. Varför media prioriterar Anna Books viktnedgångar och vad Laila Bagge sagt i direktsändning framför att informera om beslut rörande gift i mat, plågsamma mord på djur eller eventuellt nämna att ett av världens största länder ska ställas inför EUdomstolen för brott mot grundläggande mänskliga rättigheter. Varför man i stället för att på TV visa människor som faktiskt gör något viktigt för världen väljer att visa nakna tjejer med under livstiden mer intaget i brösten än i hjärnan.
Antagligen kan det ha ett samband med att mina medresenärer hellre pratade om fula belgare och värkande fötter, att de hellre hade legat hemma i sängen och läst skvallertidningar än att besöka EU. Tillgång och efterfrågan.
Och det är inte utan lite oro jag kan konstatera att människor som faktiskt är på väg ut i vuxenlivet är mer intresserade av vem som ligger med vem på ett hotell i Colombia än på hur styret ser ut på institutioner som påverkar över femhundra miljoner människoliv.
Man lär sig något varje dag men dethär var verkligen en stor insikt för mig. Jaja. Mat nu.
Svar
Trackback
