här bloggar julia.

 

Det gör ont i hjärtat men jag kan inte sluta garva. Kanske är jag den nya baby elephantgooglaren?

Sovmorgon på soffan, grönt te och salamimackor. Winnerbäck. Regn på panoramafönstret. Höst.

Jag sover nu under dubbla täcken.

Med bilder av mig och Selma.

Anledningar till att jag ska skriva barnböcker (tänk Max Potta) i framtiden:

- Korta meningar
- Enkla ord
- Låg analytisk nivå
- Korta

Om tre veckor går det muntliga nationella provet i svenska av stapeln, därför har vi på samhälle redan lämnat in en plan på nästintill exakt hur talet ska vara uppbyggt. Denna uppgift fick jag i torsdags och den skulle lämnas in idag vid lunch.

Jag undrar vem som döper bröd. Det finns många exempel på brödnamn som gör mig misstänksam. Pågens "Njuta", "Äntligen!", "ENERGI" och AXAs "Harmoni". Jag undrar hur namnen bestäms. Om det är någon yogafantast någonstans som har titel "Brödnamngivare" eller om de bestäms genom stora möten med alla brödtillverkarens medarbetare. "Nu ska vi döpa ett nytt bröd", och så börjar alla komma med förslag som påminner om min mammas kommentarer efter en tidig morgontur på långskidor i femton minusgrader.

Just nu verkar det vara trendigt att fokusera på brödets form vid namngivandet. Förutom de gamla favoriterna "Dinkelrutorna" finns rågrutorna och även "Rund och god". Sanningen är att jag just i denna stund sitter och tuggar på "God i Kvadrat". Hur kommer det sig? Brödnamnstrender?

Ett av livets många mysterier.

Det här får mig att sakna dendär åldern. Man var för gammal för att leka men inte för gammal för att drömma, och detdär var vad man drömde om. Bara ett gammalt stall att rusta upp, bara en liten häst som man hittar i skogen, bara en töntig kille som gillar hästar som egentligen är jättesöt. Jag undrar hur många små noveller det går att hitta på disketter och CDskivor i mina gamla lådor med just den handlingen.

Då var det så självklart hur det skulle vara. Man ville ha gränslösa ängar att galoppera över, man ville ha ett eget stall att göra fint i, en egen häst att sköta om, man ville ha en hemlig kompis. Nu för tiden är det inte lika självklart vad som är ett lyckligt slut och det finns otroligt många parallellhistorier att välja mellan, man kan bara skriva en.

Kul förresten att jag blir fett berörd av en film med åldersgruppen tjejer 9 - 12 år.

Då en Nynäshamnare lyckats knipa en av de åtråvärda platserna i programmet bestämde jag mig för att ta en titt på tv6s uppladdning inför årets Paradise Hotel.

Självklart tilltalar ett sånthär program många. Och självklart är det också ett program som många älskar att hata. Snygga människor som tänker som apor, beter sig som svin och ligger som kaniner. What's not to like? Här finns något för alla. Det är ju hemskt mycket moral i det hela också då man bevisar det Disneyfilmerna failade med att bevisa när vi var små - bara för att man är snygg är man inte god eller intelligent.

Hursomhelst är det hela ett mycket lyckat koncept, dethär är ett av de populäraste TVprogrammen i Sverige. Förundrad kan man bli för mindre.

Från det ena till det andra. När vi var på studiebesök på EUparlamentet och träffade de som har inflytande i europaparlamentet blev jag chockad. Jag hade föreställt mig gråhåriga, makthungriga Görantyper som talar som politiker - oklart, skeptiskt och med inställningen att det ligger problem och spärrar i allt. Människorna vi träffade var en motsats. Karismatiskt berättade de med livligt engagemang om att påverka världen och att allt stort har en början. Att allt är möjligt. De ville uppmuntra oss att ta chansen att göra en påverkan för en bättre värld. Engagerade, engagerANDE. Och de var inte gråklädda och långrandiga människor som nöjt åt fina middagar på toppen och betraktade all makt de fått, de var helt vanliga människor vars engagemang lett dem till en chans att påverka sådant som de tycker är tillräckligt viktigt för att lägga ned 70 timmar i veckan på.

Det är skillnad på människor och människor.

Och i stället för att ägna energi på att klaga på hotellet, hur fula belgare är och hur mycket mina fötter värkte (vilket genom resan var de tre största samtalsämnena bland andra) gick jag runt i någon slags förlängd ahaaaa-känsla och undrade varför folk in general vet så lite om EU och vad de håller på med. Varför det inte finns ett större intresse. Varför media prioriterar Anna Books viktnedgångar och vad Laila Bagge sagt i direktsändning framför att informera om beslut rörande gift i mat, plågsamma mord på djur eller eventuellt nämna att ett av världens största länder ska ställas inför EUdomstolen för brott mot grundläggande mänskliga rättigheter. Varför man i stället för att på TV visa människor som faktiskt gör något viktigt för världen väljer att visa nakna tjejer med under livstiden mer intaget i brösten än i hjärnan.

Antagligen kan det ha ett samband med att mina medresenärer hellre pratade om fula belgare och värkande fötter, att de hellre hade legat hemma i sängen och läst skvallertidningar än att besöka EU. Tillgång och efterfrågan.

Och det är inte utan lite oro jag kan konstatera att människor som faktiskt är på väg ut i vuxenlivet är mer intresserade av vem som ligger med vem på ett hotell i Colombia än på hur styret ser ut på institutioner som påverkar över femhundra miljoner människoliv.

Man lär sig något varje dag men dethär var verkligen en stor insikt för mig. Jaja. Mat nu.

Ni vet detdär pipet som spelas upp när man ger datorn ett kommando som den inte kan genomföra? Typ när man försöker sudda i en tom MSNruta. Litet och ettrigt. Upprepar man det som åstadkommit ljudet piper det igen och var det en knapp som åstadkom det och man håller ned den knappen spelas en ettrig, orytmisk, monoton pipmelodi upp.

Just nu spelas denna melodi i mina hörlurar, liksom den gjort de senaste fem minuterna. Jag hade visst lagt hörlurarna på tangentbordet, tryckandes på tangenter när jag gick och hämtade te. Det har fortfarande inte slutat pipa.

Jag försöker lyssna på musik men det skär igenom. Snart, snart åker datorn ut genom fönstret.