ehh
Jag tycker att det är roligt när folk liksom inte fattar. Och vad sjukt mycket det finns som inte betyder någonting.
Kryptisk. Ingen läser ändå. Jag är nog ingen som bör bli analyserad ingen som vill bli det.
Jaha.
Jag funderar ganska mycket över framtiden. Jag växlar mellan att tänka att allt kommer gå i lås lösa sig funka, och att känna att det är lika bra att ge upp redan. Det är så lätt att tänka att inget ändå är på riktigt, en tanke som med mitt huvud alltid varit så lättillgänglig och OKEJ fram tills nu. Det är lätt att svaja på kölen när man ändå inte ser något specifikt mål och det är lätt att låta sig svaja när jorden ändå är rund. Du kommer tillbaka igen. (Hur lång tid det kommer att ta är ju inte relevant)
Framtiden har alltid varit så långt borta för mig. Bestämma? Planera? Göra val? Ta ansvar? Framtiden var aldrig längre bort än klockan åtta då man skulle komma in från vårdkaseskogen, krama mamma godnatt och somna. När allt kom ifatt en skulle det inte vara några problem, jag skulle vara vuxen då och veta hur man gör. Men precis som första gången man var ensam hemma, första gången man lyfte en bakhov själv, första gången man styrde mot ett hinder, gick ensam till skolan, första gången man tog någons hand första gången man vågade, så kommer inget gratis eller med tiden, det kommer alltid komma en första gång då man är rädd. Du får inget jobb för att du är 18 och kan jobba. Du skulle ha tagit saken i egna händer och arbetat dig till ett. Du får ingen plats på universitet för att du är intelligent, eller för att du köpt pennor och böcker och hemskt gärna vill, eller för att du skulle göra skitbra ifrån dig. Du skulle ha planerat för dig.
Jag vet ingen som är säker. Men jag vet folk som lindat upp livlinor, som planerat för allt, som förberett sig. Som lagt undan på sparkonton och som samlat meritpoäng. Folk som inte låtit sig få ett VG sen nian, utan en aning om exakt vad som varit målet. Jag vet också folk som haft 70% frånvaro, som inte orkat, som tänkt att det löser sig. Att allting alltid löser sig.
och
Alla lotsas vi i samma takt mot framtiden, för alla går tiden i samma tempo mot löftet och hotet om självständighet.
Men jag freakar inte. Jag är inte stressad. Jag är inte överbelastad.
Borde jag vara det?
:)
motherlode motherlode motherlode
Boolprop testingcheatsEnabled true AGING OFF
Kryptisk. Ingen läser ändå. Jag är nog ingen som bör bli analyserad ingen som vill bli det.
Jaha.
Jag funderar ganska mycket över framtiden. Jag växlar mellan att tänka att allt kommer gå i lås lösa sig funka, och att känna att det är lika bra att ge upp redan. Det är så lätt att tänka att inget ändå är på riktigt, en tanke som med mitt huvud alltid varit så lättillgänglig och OKEJ fram tills nu. Det är lätt att svaja på kölen när man ändå inte ser något specifikt mål och det är lätt att låta sig svaja när jorden ändå är rund. Du kommer tillbaka igen. (Hur lång tid det kommer att ta är ju inte relevant)
Framtiden har alltid varit så långt borta för mig. Bestämma? Planera? Göra val? Ta ansvar? Framtiden var aldrig längre bort än klockan åtta då man skulle komma in från vårdkaseskogen, krama mamma godnatt och somna. När allt kom ifatt en skulle det inte vara några problem, jag skulle vara vuxen då och veta hur man gör. Men precis som första gången man var ensam hemma, första gången man lyfte en bakhov själv, första gången man styrde mot ett hinder, gick ensam till skolan, första gången man tog någons hand första gången man vågade, så kommer inget gratis eller med tiden, det kommer alltid komma en första gång då man är rädd. Du får inget jobb för att du är 18 och kan jobba. Du skulle ha tagit saken i egna händer och arbetat dig till ett. Du får ingen plats på universitet för att du är intelligent, eller för att du köpt pennor och böcker och hemskt gärna vill, eller för att du skulle göra skitbra ifrån dig. Du skulle ha planerat för dig.
Jag vet ingen som är säker. Men jag vet folk som lindat upp livlinor, som planerat för allt, som förberett sig. Som lagt undan på sparkonton och som samlat meritpoäng. Folk som inte låtit sig få ett VG sen nian, utan en aning om exakt vad som varit målet. Jag vet också folk som haft 70% frånvaro, som inte orkat, som tänkt att det löser sig. Att allting alltid löser sig.
och
Alla lotsas vi i samma takt mot framtiden, för alla går tiden i samma tempo mot löftet och hotet om självständighet.
Men jag freakar inte. Jag är inte stressad. Jag är inte överbelastad.
Borde jag vara det?
:)
motherlode motherlode motherlode
Boolprop testingcheatsEnabled true AGING OFF
Svar
Postat av: emma
ibland laggade aging off och så blev dom gamla ändå.. :(
Trackback
