här bloggar julia.

 

Erik tycker inte om boxrar. Jag kan inte förstå varför.

jag kom på en sak när jag var inne på Borkas blogg och det var att snart är det april och då kan man citera aprilhimlen.

Jag hittade en vacker dikt skriven av min vän Jeanette Larsen. Den handlar om när Olivia hade haft sönder sin mobiltelefon och allt som står i den är total sanning.

Olivia var ledsen
Hon kände pressen

En mobil måste hon ha
Vad skulle hon utan en va?

Detta är Olivias plåga
Hon har nu förlorat sin låga

Hennes psyke tar skada
Nu hon i ensamhetens träsk vada  

Hon dagen lång lider
För ingen kommunikation svider

Olivia förlorar sina vänner
Nu hon inga känner

Jag tycker att det är roligt när folk liksom inte fattar. Och vad sjukt mycket det finns som inte betyder någonting.

Kryptisk. Ingen läser ändå. Jag är nog ingen som bör bli analyserad ingen som vill bli det.

Jaha.

Jag funderar ganska mycket över framtiden. Jag växlar mellan att tänka att allt kommer gå i lås lösa sig funka, och att känna att det är lika bra att ge upp redan. Det är så lätt att tänka att inget ändå är på riktigt, en tanke som med mitt huvud alltid varit så lättillgänglig och OKEJ fram tills nu. Det är lätt att svaja på kölen när man ändå inte ser något specifikt mål och det är lätt att låta sig svaja när jorden ändå är rund. Du kommer tillbaka igen. (Hur lång tid det kommer att ta är ju inte relevant)

Framtiden har alltid varit så långt borta för mig. Bestämma? Planera? Göra val? Ta ansvar? Framtiden var aldrig längre bort än klockan åtta då man skulle komma in från vårdkaseskogen, krama mamma godnatt och somna. När allt kom ifatt en skulle det inte vara några problem, jag skulle vara vuxen då och veta hur man gör.  Men precis som första gången man var ensam hemma, första gången man lyfte en bakhov själv, första gången man styrde mot ett hinder, gick ensam till skolan, första gången man tog någons hand första gången man vågade, så kommer inget gratis eller med tiden, det kommer alltid komma en första gång då man är rädd. Du får inget jobb för att du är 18 och kan jobba. Du skulle ha tagit saken i egna händer och arbetat dig till ett. Du får ingen plats på universitet för att du är intelligent, eller för att du köpt pennor och böcker och hemskt gärna vill, eller för att du skulle göra skitbra ifrån dig. Du skulle ha planerat för dig.

Jag vet ingen som är säker. Men jag vet folk som lindat upp livlinor, som planerat för allt, som förberett sig. Som lagt undan på sparkonton och som samlat meritpoäng. Folk som inte låtit sig få ett VG sen nian, utan en aning om exakt vad som varit målet. Jag vet också folk som haft 70% frånvaro, som inte orkat, som tänkt att det löser sig. Att allting alltid löser sig.

och

Alla lotsas vi i samma takt mot framtiden, för alla går tiden i samma tempo mot löftet och hotet om självständighet.

Men jag freakar inte. Jag är inte stressad. Jag är inte överbelastad.

Borde jag vara det?

:)

motherlode motherlode motherlode
Boolprop testingcheatsEnabled true AGING OFF

Jag vill ha:

- En mössa som inte visar tendenser att likna Jeanettes tvättsvampsbonad från 2007
- Ett par svarta höga BUTTS med ganska grov sula
- En jättefin tygväska som det får plats skolböcker i (jag behöver det för jag ska faktiskt bli ambitiös till nästa år)
- Ett par jättesnygga handskar
- En ganska stor tunn kofta med leopardmönster
- Ett hudfärgat nagellack
- Ett par tygiga och glansiga leggings
- En kavaj som är lite stor och lagom lång och sånt
- Fransar för det är fint

Jag räknar matte. Det står fel överallt i facit tycker jag.

Kanske borde jag bara ta och acceptera att jag inte är så bra på detdär med siffror.

Mina fleecebyxor är för varma. Täcket är för kallt. Jag har inget gosigt att luta huvudet mot, kuddarna är för stora och Clemens ligger bakom fåtöljen i vardagsrummet. Jag har läst en hästtidning en kvällstidning en bok på svenska en bok på engelska. Jag har varit uppe tre gånger. Jag har ätit fyra mackor. Jag kan inte sova :(