Jo, jag lösenordsskyddade min blogg.
Det gjorde jag. Ingen fick lösenordet. Somliga hade säkert lätt kunnat lista ut det, (det var samma användarnamn som lösenord och ordet innehöll fyra bokstäver) men jag antar att ingen gjorde sig besväret. (Jag själv hade enbart gjort det suktad av triumfen i att knäcka koden)
Jag ska erkänna en sak. Jag tycker att det är ganska jobbigt att blogga. Jag har alltid haft en blogg, hur någon över huvud taget egentligen kan finna intresse i att läsa det jag skriver har emellertid alltid fascinerat mig. Jag låter ju som ett schitzofreniskt psykfall när jag skriver - något jag visserligen inte stämplar som dåligt - just eftersom att jag skriver just som jag känner för. De gånger jag skriver utan versaler, eller helt och hållet använder mig av dem, då jag struntar i kommatecken, då jag skriver otroligt långa meningar - det är inte slarv, det är inte psykiska rubbningar, det är för att jag känner för det.
I vilket fall som helst så har det senaste halvåret varit en ganska jobbig period för mig. Jag vet inte varför jag skriver det här men kanske kan det förklara något för någon någonstans. I en av de viktigaste utvecklingsperioderna i mitt liv försvann någon som alltid funnits där med stöd och glädje och en viftande svans, något som jag trängde undan och trodde att jag klarade mig upprätt genom. Jag kanske grät vid fem tillfällen och hon hade varit en av mina bästa vänner i över nio år.
Jag orkade inte med skolan, orkade inte med mycket, var inte engagerad i något annat än i att träna och att få det att kännas som att allting var bra. I mitt huvud mådde jag jättebra, men allt jag tänkt och planerat rasade av mitt planeringsfria sätt att tänka.
Lite sammanfattat.
Nu fattar jag tyglarna igen. Den bästa vännen jag någonsin haft på andra sidan Atlanten kommer hem om två dagar. Jag känner stor motivation till att göra det bästa av denhär sommaren och livet som kommer efter den. Till hösten sitter jag upp igen, dock på en annan häst. Det bestämdes idag. Jag hoppas att ni alla förstår.
Någonstans i min hjärna tänker jag att dethär var just anledningen till att jag lösenordsskyddade min blogg, och till att den alltid borde vara i det tillståndet - kryptiska texter om hur det går i någons liv känns ju aldrig särskilt peppande. Vad vill de få ut, uppmärksamhet? I mitt fall, just nu, gissa vad jag kommer säga? Jag kände för det. Jag vet inte om jag kommer få ut något av det och jag vet inte om jag känt någon slags skyldighet att förklara varför jag varit som jag varit och varför det kommer att bli som det ska bli, i så fall spelade det kanske in.
Jag kanske ska börja blogga mer vettigt, för min egen skull? Kanske. Men då kanske jag lösenordsskyddar igen så att jag slipper skämmas.
Jag ska erkänna en sak. Jag tycker att det är ganska jobbigt att blogga. Jag har alltid haft en blogg, hur någon över huvud taget egentligen kan finna intresse i att läsa det jag skriver har emellertid alltid fascinerat mig. Jag låter ju som ett schitzofreniskt psykfall när jag skriver - något jag visserligen inte stämplar som dåligt - just eftersom att jag skriver just som jag känner för. De gånger jag skriver utan versaler, eller helt och hållet använder mig av dem, då jag struntar i kommatecken, då jag skriver otroligt långa meningar - det är inte slarv, det är inte psykiska rubbningar, det är för att jag känner för det.
I vilket fall som helst så har det senaste halvåret varit en ganska jobbig period för mig. Jag vet inte varför jag skriver det här men kanske kan det förklara något för någon någonstans. I en av de viktigaste utvecklingsperioderna i mitt liv försvann någon som alltid funnits där med stöd och glädje och en viftande svans, något som jag trängde undan och trodde att jag klarade mig upprätt genom. Jag kanske grät vid fem tillfällen och hon hade varit en av mina bästa vänner i över nio år.
Jag orkade inte med skolan, orkade inte med mycket, var inte engagerad i något annat än i att träna och att få det att kännas som att allting var bra. I mitt huvud mådde jag jättebra, men allt jag tänkt och planerat rasade av mitt planeringsfria sätt att tänka.
Lite sammanfattat.
Nu fattar jag tyglarna igen. Den bästa vännen jag någonsin haft på andra sidan Atlanten kommer hem om två dagar. Jag känner stor motivation till att göra det bästa av denhär sommaren och livet som kommer efter den. Till hösten sitter jag upp igen, dock på en annan häst. Det bestämdes idag. Jag hoppas att ni alla förstår.
Någonstans i min hjärna tänker jag att dethär var just anledningen till att jag lösenordsskyddade min blogg, och till att den alltid borde vara i det tillståndet - kryptiska texter om hur det går i någons liv känns ju aldrig särskilt peppande. Vad vill de få ut, uppmärksamhet? I mitt fall, just nu, gissa vad jag kommer säga? Jag kände för det. Jag vet inte om jag kommer få ut något av det och jag vet inte om jag känt någon slags skyldighet att förklara varför jag varit som jag varit och varför det kommer att bli som det ska bli, i så fall spelade det kanske in.
Jag kanske ska börja blogga mer vettigt, för min egen skull? Kanske. Men då kanske jag lösenordsskyddar igen så att jag slipper skämmas.
Svar
Trackback
