här bloggar julia.

Jag ligger i sängen och har det lite allmänt mys med valpen vid fötterna, lugnt sysselsatt med ett tuggben. Plötsligt byts det dova tuggandet ut mot det mer sträva ljudet av papper som rivs sönder. I valpens mun finner jag ett hopvikt A4 som i utvecklat tillstånd visar upp ett nu mer svårläsligt betyg från Nationella proven i Engelska B.

Hon kände nog att jag inte var nöjd med resultatet.

Det gjorde jag. Ingen fick lösenordet. Somliga hade säkert lätt kunnat lista ut det, (det var samma användarnamn som lösenord och ordet innehöll fyra bokstäver) men jag antar att ingen gjorde sig besväret. (Jag själv hade enbart gjort det suktad av triumfen i att knäcka koden)

Jag ska erkänna en sak. Jag tycker att det är ganska jobbigt att blogga. Jag har alltid haft en blogg, hur någon över huvud taget egentligen kan finna intresse i att läsa det jag skriver har emellertid alltid fascinerat mig. Jag låter ju som ett schitzofreniskt psykfall när jag skriver - något jag visserligen inte stämplar som dåligt - just eftersom att jag skriver just som jag känner för. De gånger jag skriver utan versaler, eller helt och hållet använder mig av dem, då jag struntar i kommatecken, då jag skriver otroligt långa meningar - det är inte slarv, det är inte psykiska rubbningar, det är för att jag känner för det.

I vilket fall som helst så har det senaste halvåret varit en ganska jobbig period för mig. Jag vet inte varför jag skriver det här men kanske kan det förklara något för någon någonstans. I en av de viktigaste utvecklingsperioderna i mitt liv försvann någon som alltid funnits där med stöd och glädje och en viftande svans, något som jag trängde undan och trodde att jag klarade mig upprätt genom. Jag kanske grät vid fem tillfällen och hon hade varit en av mina bästa vänner i över nio år.

Jag orkade inte med skolan, orkade inte med mycket, var inte engagerad i något annat än i att träna och att få det att kännas som att allting var bra. I mitt huvud mådde jag jättebra, men allt jag tänkt och planerat rasade av mitt planeringsfria sätt att tänka.

Lite sammanfattat.

Nu fattar jag tyglarna igen. Den bästa vännen jag någonsin haft på andra sidan Atlanten kommer hem om två dagar. Jag känner stor motivation till att göra det bästa av denhär sommaren och livet som kommer efter den. Till hösten sitter jag upp igen, dock på en annan häst. Det bestämdes idag. Jag hoppas att ni alla förstår.

Någonstans i min hjärna tänker jag att dethär var just anledningen till att jag lösenordsskyddade min blogg, och till att den alltid borde vara i det tillståndet - kryptiska texter om hur det går i någons liv känns ju aldrig särskilt peppande. Vad vill de få ut, uppmärksamhet? I mitt fall, just nu, gissa vad jag kommer säga? Jag kände för det. Jag vet inte om jag kommer få ut något av det och jag vet inte om jag känt någon slags skyldighet att förklara varför jag varit som jag varit och varför det kommer att bli som det ska bli, i så fall spelade det kanske in.

Jag kanske ska börja blogga mer vettigt, för min egen skull? Kanske. Men då kanske jag lösenordsskyddar igen så att jag slipper skämmas.

Fernando

Jag har hört att folk använder bloggar för att visa upp sina konstnärliga sidor och lägga in fina foton, (kan de inte ta själva lägger de in sådana som andra duktiga fotografer tagit. Smart!) snygga outfits och listor representerandes sin musiksmak.

Skitsnack säger jag. Innerst inne är vi alla klädda som mig.

Jag har en nio veckors valp bredvid mig i sängen vi gillar varandra. Det är i alla fall bra.

Jag ligger otroligt bekvämt nedbäddad i min säng med en åtta veckors hundvalp sussandes vid min sida. Det är tänt i mitt rum och jag har öppet fönster. Snart kommer mitt rum att vara fullt av myggor. Att stänga fönstret är en het idé... Jag måste stänga fönstret. Jag ligger skönt. Jätteskönt. Och jag har sommarlov. Jag måste ingenting.

:)

Jag är trött, rent allmänt. Lite borta i huvudet. Nu ska jag se på Scrubs. Selma med.

Efter några dagars tänkande har jag kommit underfund med hur otroligt lyckligt lottad jag är. Jag bor i ett fint hus med fin solig grön tomt i en fin stad vid vattnet med en massa klippor och bryggor och havsbris med två vackra föräldrar som skojar och trivs med varandra som gör allt för mig och vill hjälpa mig att hitta rätt väg i livet, offrar för mig och vill helst av allt i livet se mig nöjd. Jag har en otroligt intelligent storasyster som är det bästa föredömet i världen, som är SNYGG och stark och står upp för sig själv och vad hon tycker är rätt, som är rolig och påhittig och som också gillar idén att fotografera porträtt med en näsa i förgrunden, som gått igenom tonår precis som jag och som pratar med mig och hjälper mig och förstår mig. Jag har vänner som stått ut med mig sen barndomen och som känner mig utan och innan, som kan trakassera mig utan att mena illa, diskutera ämnen som för oss är viktigast i världen fastän de för andra tycks fullkomligt irrelevanta och som kan ge mig råd utefter vad de vet att jag vill och skulle må bra av. Jag har en pålle som visserligen inte är min men som jag får sköta om och rida och tycka om hur mycket jag vill. Ikväll ska vi hämta en alldeles ny liten hundvalp som jag ska krama och sköta om och älska i sommar och varje sommar och årstid i hela hennes liv. Jag har fått jobb tillsammans med några av mina absolut bästa kompisar med något av det vi gillar bäst och tillsammans ska vi göra arbetet skitroligt. Till råge får jag somna bredvid världens snyggaste smartaste vettigaste snällaste busigaste gulligaste roligaste sjukaste bästa kille om kvällen, som får mig att skratta när jag är ledsen och som är ärlig med mig vare sig jag gör rätt eller fel, som hjälper mig och stöttar mig och gör totalt meningslösa saker med mig.

Jag har allt. Faktiskt.

Alla är så dåliga nuförtiden.

Folk som får systemkameror är dåliga. På att fota. De har ju bara köpt en kamera. För pengar. Och så tror dom att dom är bra. På att fota.
Såna som köper dyra gitarrer är dåliga. Dom spelar ju inte SÅÅÅ bra. Alla som är bättre förtjänar ju gitarren mer.
Om det är någon som är bra på något är det alldeles säkert något lurt bakom det. En lärare som favoriserat massa kanske. Eller föräldrar som lagt ned en förmögenhet på det hela. Orättvist. Alla hade ju kunnat bli så bra med dom förutsättningarna. Eller så har dom helt enkelt inget liv. Så är det nog.
Är man snygg så tror man för mycket.
Folk som köper kläder på second hand och gillar indiemusik är posers. Såklart. Dom gör ju bara som alla andra.
Esteter är inte musikaliska. Naturare är faktiskt osmarta ibland.

Alla är dåliga. Vad låg standard allt har fått.

Denna frasbytning sker (i samtal om en thailändsk gatuhund dårå):

Kompis: "Du och Pamela bondade"
Du: "Jag och Pamela bondade galet"
Kompis: "Varje söndag ... Lite glass ... En friterad pannkaka ..."