Väck aldrig en drake som sover
Det är så jag tänker om mina föräldrar och deras sömn. Min tonårstid har varit en ständig balansgång, i alla fall den tonårstid som varit mellan 21.00 och 05.00.
Det är så att mina föräldrar är väldigt lättväckta. Detta är ett faktum. Detta krockar lite med den normala tonåringens vanor och kulturen att vara vaken lite senare än nio, och har på så vis skapat vissa komplikationer ibland.
Ett ljud - en låg röst i rummet bredvid (samtalston är absolut uteslutet kvällstid över huvud taget), en toalett som spolas, lite knak i golvplankorna utanför deras rum, ett ljus - mamma är känd för att genom en dörr och två väggar påstått att hon blivit bländad av en klockradio, något som försämrade hennes sovkvalitet såpass mycket att hon var tvungen att dra ut sladden
En lukt - pappa är noga med att stänga dörren till sovavdelningen, dörren till köket och slå på högsta fläktstyrkan så fort det är tal om något såsom att slå på spisen, han kan ju inte sova om det luktar pannkakor i hans sovrum (själv tycker jag att det låter underbart)
LUFT, ja, till och med luft - mannen i huset kan inte sova om springan till deras sovrum är för stor eller för liten. (Ja, dörren till deras sovrum ska vara öppen. Såklart.)
Trots att detta tycks en aning omöjligt har jag så gott jag kan försökt anpassa mig efter dessa krav, det är så obehagligt att få en skrikande förälder i sovmundering på sig för att man glömmer sig och tänder en lampa klockan halv elva en tisdagkväll.
Nu vänder vi på det, tänk om JAG skulle vara den som inte kan sova?
Detta hände i morse:
Jag har sovmorgon till halv elva. Jätteskönt, jättebehövt, sova ut. Klockan halv sju kommer mamma in och hojtar om att hon måste ha en kajal. Masar upp ur sängen, hittar kajalen, somnar om.
Vid sju kommer pappa in och pratar om elektriker och rörmokare, skitsamma, det ränner hantverkare här hela tiden dessa dagar, gå pappa jag har sovmorgon och vill verkligen sova ut. Det är helt ljust i mitt rum. Han pratar lite mer om elektriker, går sedan. Jag lyckas somna om.
Klockan halv åtta hörs återigen ljud genom huset - antagligen även genom hela kvarteret. Min pappas grova basstämma med ett tryck två öron aldrig förut utsatts för, vrålar genom diverse AAAAAAAH! ÅÅÅÅAAAH!- ljud ut sin vrede över placeringen på mammas växthylla, som han olyckligtvis vält. Kraftsuttrycken regnar, jag vaknar.
För att inte nämna att de tänder lampor, pratar i normal samtalston (med mig), skramlar med porslin utan att stänga fem dörrar emellan, går i korridoren utan att göra det på tå, halvt tryckt mot väggen (det är tystast att gå där) tänka på att andas så tyst som möjligt ...
(Även dammsuger, lyssnar på hög musik, kör med högljudda trädgårdsredskap, lämnar telefonen ringande bredvid min säng ...)
Lite dåhär känner jag mig:
Nu har jag sovmorgon till halv tolv. Jag ska ställa mig och steka pannkakor. Med öppen dörr till sovavdelningen.
Det är så att mina föräldrar är väldigt lättväckta. Detta är ett faktum. Detta krockar lite med den normala tonåringens vanor och kulturen att vara vaken lite senare än nio, och har på så vis skapat vissa komplikationer ibland.
Ett ljud - en låg röst i rummet bredvid (samtalston är absolut uteslutet kvällstid över huvud taget), en toalett som spolas, lite knak i golvplankorna utanför deras rum, ett ljus - mamma är känd för att genom en dörr och två väggar påstått att hon blivit bländad av en klockradio, något som försämrade hennes sovkvalitet såpass mycket att hon var tvungen att dra ut sladden
En lukt - pappa är noga med att stänga dörren till sovavdelningen, dörren till köket och slå på högsta fläktstyrkan så fort det är tal om något såsom att slå på spisen, han kan ju inte sova om det luktar pannkakor i hans sovrum (själv tycker jag att det låter underbart)
LUFT, ja, till och med luft - mannen i huset kan inte sova om springan till deras sovrum är för stor eller för liten. (Ja, dörren till deras sovrum ska vara öppen. Såklart.)
Trots att detta tycks en aning omöjligt har jag så gott jag kan försökt anpassa mig efter dessa krav, det är så obehagligt att få en skrikande förälder i sovmundering på sig för att man glömmer sig och tänder en lampa klockan halv elva en tisdagkväll.
Nu vänder vi på det, tänk om JAG skulle vara den som inte kan sova?
Vid sju kommer pappa in och pratar om elektriker och rörmokare, skitsamma, det ränner hantverkare här hela tiden dessa dagar, gå pappa jag har sovmorgon och vill verkligen sova ut. Det är helt ljust i mitt rum. Han pratar lite mer om elektriker, går sedan. Jag lyckas somna om.
Klockan halv åtta hörs återigen ljud genom huset - antagligen även genom hela kvarteret. Min pappas grova basstämma med ett tryck två öron aldrig förut utsatts för, vrålar genom diverse AAAAAAAH! ÅÅÅÅAAAH!- ljud ut sin vrede över placeringen på mammas växthylla, som han olyckligtvis vält. Kraftsuttrycken regnar, jag vaknar.
För att inte nämna att de tänder lampor, pratar i normal samtalston (med mig), skramlar med porslin utan att stänga fem dörrar emellan, går i korridoren utan att göra det på tå, halvt tryckt mot väggen (det är tystast att gå där) tänka på att andas så tyst som möjligt ...
(Även dammsuger, lyssnar på hög musik, kör med högljudda trädgårdsredskap, lämnar telefonen ringande bredvid min säng ...)
Lite dåhär känner jag mig:
Nu har jag sovmorgon till halv tolv. Jag ska ställa mig och steka pannkakor. Med öppen dörr till sovavdelningen.
Svar
Trackback
