här bloggar julia.

Det är vår, varmt, knoppar på buskarna, valborg ikväll, nationella gick bra och allt känns sådär bra som det gör när man lyssnar på Försent för Edelweissplattan med frisk solvårluft blåsandes in genom fönstret.



Jag måste sova tills vintern är borta
Jag måste säga nåt idag innan jag somnar
Jag måste drickat nåt innan jag vågar prata
När jag borde prata har jag redan somnat apapapapapapapa

SMS till Louisa före sista finslip inför sändning:

Jag tror jag DÖR av häst garv jag reste mig upp i bussen
och slog huvudet ashäst hårt i taket och asmånga såg

Vardag i hemmet

Förfärat, maktlöst utrop: Nej!

Ljud från dammsugarslangen då ett mellanstort föremål med hög hastighet färdas genom dess femton meter långa räfflade insida: SCHLUUUuuuUURRRRRRRRP

Då kan man fråga sig, vad kollar vi på? Och svaret, skräckfilm govänner. Skräckfilm.

(Jag dör av garv.)

Det är så jag tänker om mina föräldrar och deras sömn. Min tonårstid har varit en ständig balansgång, i alla fall den tonårstid som varit mellan 21.00 och 05.00.

Det är så att mina föräldrar är väldigt lättväckta. Detta är ett faktum. Detta krockar lite med den normala tonåringens vanor och kulturen att vara vaken lite senare än nio, och har på så vis skapat vissa komplikationer ibland.

Ett ljud - en låg röst i rummet bredvid (samtalston är absolut uteslutet kvällstid över huvud taget), en toalett som spolas, lite knak i golvplankorna utanför deras rum, ett ljus - mamma är känd för att genom en dörr och två väggar påstått att hon blivit bländad av en klockradio, något som försämrade hennes sovkvalitet såpass mycket att hon var tvungen att dra ut sladden

En lukt - pappa är noga med att stänga dörren till sovavdelningen, dörren till köket och slå på högsta fläktstyrkan så fort det är tal om något såsom att slå på spisen, han kan ju inte sova om det luktar pannkakor i hans sovrum (själv tycker jag att det låter underbart)

LUFT, ja, till och med luft - mannen i huset kan inte sova om springan till deras sovrum är för stor eller för liten. (Ja, dörren till deras sovrum ska vara öppen. Såklart.)

Trots att detta tycks en aning omöjligt har jag så gott jag kan försökt anpassa mig efter dessa krav, det är så obehagligt att få en skrikande förälder i sovmundering på sig för att man glömmer sig och tänder en lampa klockan halv elva en tisdagkväll.

Nu vänder vi på det, tänk om JAG skulle vara den som inte kan sova?


Detta hände i morse:

Jag har sovmorgon till halv elva. Jätteskönt, jättebehövt, sova ut. Klockan halv sju kommer mamma in och hojtar om att hon måste ha en kajal. Masar upp ur sängen, hittar kajalen, somnar om.

Vid sju kommer pappa in och pratar om elektriker och rörmokare, skitsamma, det ränner hantverkare här hela tiden dessa dagar, gå pappa jag har sovmorgon och vill verkligen sova ut. Det är helt ljust i mitt rum. Han pratar lite mer om elektriker, går sedan. Jag lyckas somna om.

Klockan halv åtta hörs återigen ljud genom huset - antagligen även genom hela kvarteret. Min pappas grova basstämma med ett tryck två öron aldrig förut utsatts för, vrålar genom diverse AAAAAAAH! ÅÅÅÅAAAH!- ljud ut sin vrede över placeringen på mammas växthylla, som han olyckligtvis vält. Kraftsuttrycken regnar, jag vaknar.

För att inte nämna att de tänder lampor, pratar i normal samtalston (med mig), skramlar med porslin utan att stänga fem dörrar emellan, går i korridoren utan att göra det på tå, halvt tryckt mot väggen (det är tystast att gå där) tänka på att andas så tyst som möjligt ...

(Även dammsuger, lyssnar på hög musik, kör med högljudda trädgårdsredskap, lämnar telefonen ringande bredvid min säng ...)

Lite dåhär känner jag mig:

Nu har jag sovmorgon till halv tolv. Jag ska ställa mig och steka pannkakor. Med öppen dörr till sovavdelningen.

Olivia har under en period haft sina nycklar på okänd ort. Jeanette meddelade idag att förstnämde nu hittat dem - längst ner i sin strumplåda. Detta var mycket underligt, inte minst för att detta var ett ställe där Olivia redan letat. Hon brukar nämligen lägga sina nycklar där.

Om man bortser från den sista, något märkliga faktan så kan historien leda världsvana till en fråga jag ofta ställer mig. Vad är det med borttappade nycklar och mobiltelefoner? De tycks alltid återfinnas på de underligaste av ställen.

Min syster tappade i unga år bort sin nyckelknippa, med hemnyckel, skåpnyckel och nyckel till skåpet i tennishallen. Denna knippa återfanns senare i ett russinpaket i skafferiet. Hennes mobiltelefon var en gång för inte alltför länge sedan onåbar med anledning att den låg i ett hisschakt.

Själv har jag ett livligt on and offörhållande med både nyckelknippa och mobiltelefon. Båda förhållandena har dock klarat långdistanstestet och vi har i de flesta fall återförenats. Detta har skett på många olika sätt men priset tar nog den gång då jag efter ett halvår från borttappning hittade min mobiltelefon - som jag sedan länge tappat hoppet om att någonsin hitta - i en gummistövel i källaren.

Hur?

Det är en av livets stora gåtor.

Jag skulle tipsa om några sexiga maskeradkostymer inför maskeraden på Torö om några veckor, men insåg snabbt att de fräsigaste kostymerna inte är skapta att passa människor.

Ehehe.

Morgonstund har guld i mun, fotosalen klockan 8.15:

Olivia: Jag har inte sovit på en vecka.
Lärare: Hehe, har du prov Olivia?
Olivia: Neej, det är det som stressar mig ...

Något revolutionärt är på väg att hända, Julia Elinor Margareta Lindqvist är på väg att sätta sig och räkna matte frivilligt. Bilden här nedan föreställer våran almanacka i köket och är tagen inför ett liknande - men därför inte mindre revolutionärt tillfälle, och kanske förstår ni som går i min skola av den lilla illustrationen under texten vilken lärare jag har i matte.

Man behöver antagligen inte vara Robert Langdon för att ge sig på att tolka de små hornen jag ritat på den lilla flaxande karakteriska frisyren, och jag vill vara noga att klargöra att detta inte är grundat i något personligt agg från min sida, utan är en ikon som liksom bara följer med yrket. Nu, katet katet hypotenusa osv.

För ett otränat öga kan det sista tyckas likna sarkasm, men jag kan säga att så är inte fallet. Jag vet helt enkelt vad de vill ha, männen.

Jag kom precis hem från Lövhagen, där jag under den senaste timmen idkat motion. Som motionär är jag nuförtiden, utan ambition att skryta, mycket nytänkande. Jag har faktiskt under de senare träningstillfällena utvecklat en alldeles ny motionsform, en träningsform baserad på gångpauser med inslag av viss löpning.

Detta mycket pulshöjande arbete når sin kulme då en pensionärsmotionär iklädd grå/gula trikåer skjuter ut ut skogen mitt framför en och springer om en.

Varför jag skulle behöva ägna mig åt träning - eller snarare oträning - av detta slag är väl kanske ingen gåta. Jag tänker inte fråga mig vart den fina kondition som jag tillhandahöll för några år sen har tagit vägen, mycken fundering har fått mig att dra slutsatsen att något sådant som kondition inte existerar. Det handlar bara om en utvecklad grad av masochism vid det exakta träningstillfället samt förlossningsglömska efteråt. Och vad som hände med masochismen stavas utökad känsla för bekvämlighet. (Lathet)

Hursomhelst.

Lite finslip på min nya metod samt ett amerikanskt eller kinesiskt namn (för att få lite Hollywoodkänsla över det hela, alternativt addera en känsla av andlighet) och jag är redo att skänka mitt bidrag till världskonditionen, och sedan dra in de finansiella fördelar då personliga tränare världen över börjar köpa mina program.

I kväll har jag umgåtts med mina vänner Olivia och Jeanette. Det innebär alltid långa, djupa framför allt mycket FILOSOFISKA samtal.

Grundfråga: Om ett träd faller mitt i skogen och ingen hör det, låter det då?

Kommentarer: ÅÅÅH det är klart det gör. - Det finns inga bevis för det! - Men. Jo. Om jag finns, finns jag då? - OM OLIVIA SITTER PÅ TOALETTEN OCH BAJSAR, och ingen ser det, - eller hör det! - ... eller hör det ... - eller känner lukten ehe! - ... eller känner lukten, HAR OLIVIA DÅ BAJSAT? - Olivia kan nog vara ett starkt vittne på att det har skett ... - ja men om Julia mökar i sömnen, då finns det inget vittne alls, har hon då mökat?

Kvinnan du vill diskutera livets stora frågor med.

Så snackar jag och Macke om lättväckthet. Han skällde på mig för att jag smsat honom vid tolvtiden och då skickat det andra väckande smset i en rad av tre (övriga sms åstadkomna av Erik och Chädji). Detta hade stört hans sömn så gravt att den inte gick att återuppliva.

Jag berättar för honom att när jag vaknade i morse tjugo minuter innan vårat inplanerade rep hade jag inte två, inte tre - inte ens tio utan FEMTON olästa SMS och jag kunde snabbt inse att min mobil tjutit ut Eriks skönsångscover av Till Havs oavbrutet under en timmes tid.

Ät den.

 

Gillarej pussis.

Ett hest skrik ekar en måndagkväll genom huset som tillhör familjen Lindqvist. Lätt
ångestfyllt - det är ett skrik av vrede och vånda; ett skrik som kommer ifrån köket.

Julia Lindqvist, iklädd träningskläder, med armen hårt klängandes fast vid kylskåpsdörren: CHOKLADEN ÄR SLUUUT!!

Det är vår och fint och man blir bländad av sol och dammig asfalt ute. Så jag slänger in tidernas finaste kärlekslåt och sprider KÄRLEKENS BUDSKAP, då.

Vad är okej:

Jag säger att det är pinsamt att sitta och smygläsa bloggar skrivna av folk i skolan i en datoravdelning med fönster ut i skolans huvudkorridor. Louisa säger att det vore pinsammare att i samma situation bli sedd sittande läsandes sin egen blogg. Jag tycker: Det är mer okej. Det är logiskt.

Vardag. Vi borde skriva engelska. GOODBYE.

Häromdagen såg jag på andra delen av Twilightserien, New Moon. Jag vet att det är många som inte har sett Twilightserien(!), därför tänkte jag vara snäll och berätta vad som händer.

Film ett, Twilight:



Edward vill bita Bella.



Bella och Edward klättrar upp i ett högt träd.



Bella och Edward ligger på en fin äng. (Med blommor)



Det kommer några onda vampyrer och ska döda Bella, sen försvinner dom kunna användas bakom varje hörn i nästa film också.















Edward och Bella hånglar ... Inte.


Del två, New Moon



Edward lämnar Bella.



Bella sover i skogen.



Bella börjar hänga med sin kompis Jacob Black.
Alternativt:



Bella börjar hänga med sin kompis Jacob Black.




Bella håller på att dö några gånger men hennes starke vän Jacob räddar henne så allt är i sin ordning.



Jacob och hans andra kompisar springer runt nakna i skogen.





Bella och Jacob hånglar. Inte.



Bella hittar Edward igen.



Bella och Edward hånglar. Inte.

Slut :)

Eftersom att jag lovat mänskligheten att blogga vettigt ska jag idag dela med mig av lite visdom:

Ondska syns inte alltid på utsidan.


Felix Larsen. Obs, hunden på bilden har ingenting med texten att göra ...

Nu är det vår och sol och mysigt men det finns ändå oväntade faror som kan vänta där man minst anar det. Om du står vid en vägg och ser en skugga som liknar denna:



Spring.

Jag skulle kunna fundera på att fundera lite på ett mer seriöst bloggande. Efter långt övervägande och mycken eftertanke har jag nämligen kommit fram till att min blogg är FUL. Det passar inte mig känner jag så det måste jag göra något åt.

Vad gör jag vaken såhär sent egentligen? Svar: I frustrerad brist av The Sims (efter två timmars maniskt sökande kunde jag under eftermiddagen konstatera det borttappat) installerade jag Caesar. Sedan dess har jag suttit och svettats här i stolen byggandes en stad, ett projekt som fick ett abrupt och lite irriterande slut då en fet romersk armé kom och ägde mitt försvar och hade sönder alla mina hus.

Hur som helst så är det vår nu. Najs.